Vila i frid
När får man rymma från verklgheten? Emlie skrev så i sin blogg http://emmsss.blogg.se/emms hon skrev att hon ville rymma från verkligheten. Men när är det tillåtet? Är det någonsin det? Jag undrar om det ens går. Kryoer man ner under täcket och stänger av all kommuniktation? Stänger man bara in sig i sig själv?
Ibland önskar man att det gick, men man har alltid ett sådant krav på sig själv att tillfredsställa alla andra. Och då är det ju i princip omöjligt..
Mormor dog, är det ett tillfälle att stänga av? Ta sig tid att sörja? Eller kanske att ta tag i alla praktiska saker och glömma att hon faktiskt är borta? Kanske är det ett sätt att fly från sorgen.
Precis som Emelie tänker man på alla bra minnen som man har med mormor, man vill hålla kvar i dem, som ett bevis på att man älskar henne. Att hon funnits där alla år, som en självklarhet. Innan hon dog inatt så låg jag vaken, tänkte på hur hon såg ut i sjukhussängen. Levande, hon andades men var ändå död. Hon fick en jättestor hjärnblödning och blev medvetslös. Hon stönade när man kom och gick i rummet, som att hon ville att man skulle stanna. Nästan arg när det var dags för mig och Emelie att åka hem. Jag var spänd och kunde inte sova, kunde inte finna ro.
När mamma ringde mig 01.30 och berättade att hon somnat in så blev jag avslappnad, som att en börda lyfts från mina axlar. Inte för att jag var glad att hon är borta, utan för att hon slapp lida. När någon som står dig så nära mår så dåligt, kan man nästan känna dess smärta in i benmärgen.
Så nu är hon borta, och ja, jag vill fly. Jag vill försvinna. Jag vill suga åt mig varenda minne utav henne och bara njuta, glädjas.
Underbara fina mormor, jag älskar dig och du kommer alltid att finnas hos mig.
Ibland önskar man att det gick, men man har alltid ett sådant krav på sig själv att tillfredsställa alla andra. Och då är det ju i princip omöjligt..
Mormor dog, är det ett tillfälle att stänga av? Ta sig tid att sörja? Eller kanske att ta tag i alla praktiska saker och glömma att hon faktiskt är borta? Kanske är det ett sätt att fly från sorgen.
Precis som Emelie tänker man på alla bra minnen som man har med mormor, man vill hålla kvar i dem, som ett bevis på att man älskar henne. Att hon funnits där alla år, som en självklarhet. Innan hon dog inatt så låg jag vaken, tänkte på hur hon såg ut i sjukhussängen. Levande, hon andades men var ändå död. Hon fick en jättestor hjärnblödning och blev medvetslös. Hon stönade när man kom och gick i rummet, som att hon ville att man skulle stanna. Nästan arg när det var dags för mig och Emelie att åka hem. Jag var spänd och kunde inte sova, kunde inte finna ro.
När mamma ringde mig 01.30 och berättade att hon somnat in så blev jag avslappnad, som att en börda lyfts från mina axlar. Inte för att jag var glad att hon är borta, utan för att hon slapp lida. När någon som står dig så nära mår så dåligt, kan man nästan känna dess smärta in i benmärgen.
Så nu är hon borta, och ja, jag vill fly. Jag vill försvinna. Jag vill suga åt mig varenda minne utav henne och bara njuta, glädjas.
Underbara fina mormor, jag älskar dig och du kommer alltid att finnas hos mig.
Kommentarer
Trackback
